Det var länge sen...
...jag mådde så dåligt som jag gör nu. Jag är så besviken på min omgivning. Nyligen träffade jag en gammal killpolare (Johan) som jag inte sett av på rätt länge, vi har stått varann ganska nära en tid och han hjälpte mig med en hemsk grej för länge sen, iallafall så var jag hemma hos honom för att snacka lite och så. Alltså, vi pratade om hans jobb, hans lägenhet, hans tjej, hans hund, hans intressen, hans brorsa, hans brorsas jobb med mera. Jag tror inte ens han frågade hur jag hade det, vare sig privat eller på jobbet eller med familjen och vi har känt varann i nästan tio år. Sen är Jocke här i Uppsala nu över jul och några dagar och träffade honom igår, det var nästan lika illa där, hans jobb, hans ex, hans fotografering, hans lägenhet med mera.
Är jag plötsligt så lite jävla värd att jag inte ens är värd att höra hur jag mår??!! Jocke och jag har alltid gillat varann och en sommar hängde vi jämt och gjorde sjuka och roliga grejer ihop. Jag vet inte, jag blir bara besviken och skitledsen. På alla och allt.
Sen har jag blivit upprepad fetingsdissad av killar på senaste, vilket i sin tur har fått mig att känna mig totalt fel på alla sätt och vis. Visst, allt jag har gått igenom under alla år av misery klarade jag mig själv, det är ingen annan som nånsin har hjälpt mig förutom mig själv (jo DBT-teamet såklart). Men ändå när man mår riktigt dåligt och bara vill ligga och gråta under täcket så finns det ingen som bryr sig.
Utåt sett är jag alltid glad, framförallt på jobbet, även om jag kan vara arg ibland visar jag aldrig att jag faktiskt mest är ledsen.
Nu ska jag gå och duscha och gråta och tänka på mitt underbara liv.
Det blir bättre, men det var lite dålig timing just nu att må kasst.
Är jag plötsligt så lite jävla värd att jag inte ens är värd att höra hur jag mår??!! Jocke och jag har alltid gillat varann och en sommar hängde vi jämt och gjorde sjuka och roliga grejer ihop. Jag vet inte, jag blir bara besviken och skitledsen. På alla och allt.
Sen har jag blivit upprepad fetingsdissad av killar på senaste, vilket i sin tur har fått mig att känna mig totalt fel på alla sätt och vis. Visst, allt jag har gått igenom under alla år av misery klarade jag mig själv, det är ingen annan som nånsin har hjälpt mig förutom mig själv (jo DBT-teamet såklart). Men ändå när man mår riktigt dåligt och bara vill ligga och gråta under täcket så finns det ingen som bryr sig.
Utåt sett är jag alltid glad, framförallt på jobbet, även om jag kan vara arg ibland visar jag aldrig att jag faktiskt mest är ledsen.
Nu ska jag gå och duscha och gråta och tänka på mitt underbara liv.
Det blir bättre, men det var lite dålig timing just nu att må kasst.
Kommentarer
Trackback
