sussistandalone

Nu är det vår. Fast just idag var det svinkallt, 2 grader när jag skulle cykla iväg på morgonen. Det är å andra sidan bara april och det finns ju en anledning till att det heter just aprilväder. Jag skulle iväg på fackmöte, eller möte och möte, det var utbildning. Jag åkte med en tjej på jobbet, hon var inte så engagerad, satt mest och kollade på mobilen och packade ihop hennes saker n halvtimme innan vi skulle gå.
Jag känner att jag är den enda på jobbet som faktiskt bryr sig och vill lära mig mer. Jag är så trött på att folk rycker på axlarna, skiter i det som är viktigt och struntar i om andra har det sämre på jobbet. Att man kan inte ens kan få medhåll från medarbetare när något är fel.
Ingen bryr sig.
Alla bryr sig bara om sina egna intressen och nöjen.
Jag har i princip inga riktiga nära vänner.
Vänner jag träffar ofta, ringer och pratar med, planerar grejer ihop med.
Nu har vi dessutom kommit upp i den åldern att de flesta har kille. Bor ihop med sin snubbe. Gör allting med sin jädra pojkvän. Jahaaapp. Kul kul.
Jag har inget planerat i sommar alls. Varför inte? Jag har inga nära vänner som vill hitta på nåt med mig. Det var samma sak förra sommaren. Det säger väl nånting att enda gången jag badade var med min 60-åriga granne. Det var ingen annan som ville. Ingen att åka bort med. Ingen att åka och bada med, ingen att grilla med, ingen att gå på fester med.
Men så är det att vara ful och opoppis.
You can´t havev it all. Synd bara att jag inte har nåt.
Snart har jag inte ens en katt längre.
Vad jag har är jobbarkompisar jag bara snackar allmän ytlig skit med, och träffas väldigt sällan utanför jobbet.
Jag har gamla barndomskompisar som jag träfffar två ggr om året. Jag har "alla andra" kompisar som bor ihop med sina killar som jag träffar sporadisk och vi pratar om all vardagsskit. Det finns ingen jag kan prata med om nåt riktigt jobbigt. Ingen jag känner att jag kan ringa om det är kris,
Summa summarum, inga nära vänner. Bara en drös bekanta.